Operautbildade Katarina Arvidsson sjunger gospel som goes jazz.

I Sverige har musiksviterna kända tack vare att Alice Babs gjorde den första skivinspelningen, i alla fall av tvåan och trean. Att idag ge sig på att sjunga den här musiken kräver onekligen sin kvinna.

Och det vittnar om ett stort självförtroende att välja just Ellingtons stycke för den traditionella Vårkörfesten i Gudmundrå kyrka.

I går kväll framfördes Dukes mästerverk av Kramfors storband, kyrkans alla körer under ledning av Anna Larsson, och Katarina Arvidsson som solist. Man har gjort det lite lättare för sig genom att använda sig av ett arrangemang av dansken Jan Höjby, som är skapat särskilt för just kombinationen storband, kör och solist, och som gör verket tillgängligare.

Katarina Arvidsson är egentligen utbildad operasångerska, men sjunger gärna inom olika genrer. Hon har sina rötter i Kramfors, och det är andra gången på kort tid som hon uppträder i Gudmundrå kyrka.

I sitt framträdande försökte hon inte på något sätt imitera Alice Babs, utan litade på sin egen förmåga. Hon har ett klar och ren röst som bara finns där, registret är brett och med mycket värme, innerlig inlevelse och oemotståndlig utstrålning. Hon lät stämman ge sig fritt hän i lekfulla klanger och harmonier, i något som i sina bästa ögonblick nästan liknade total röstbefrielse, på ett sätt som bara en skolad röst är mäktig.

Duke Ellingtons musik är fantastisk med sina temposkiftningar, sin innerlighet och styrka. Den är som en mötesplats för en syntes av spännande motsatser, glädje och sorg, sakralt och profant, ljust och mörkt.

Och jag tror att han skulle ha gillat Kramfors storband.

Gregor Flakierski

Recensioner efter Vox Humana, F. Poulenc

Svenska Dagbladet:

”… Katarina Arvidsons framställning av kvinnan övertygar i sitt neurotiska anslag och håller publiken oavbrutet fascinerad av de ständiga skiftningarna i stämningar, utspel och kroppsspråk. Hennes sopran har både bärighet och värme, lidelse och kraft, och hon artikulerar föredömligt även i extrema situationer.”

Ergo:

”… Från första ögonblicket till slutackordet var jag trollbunden. Katarina Arvidson behärskade fullständigt hela det dramatiska register som krävdes. Jag har sällan upplevt ett sådant intensivt utspel i operasammanhang.”